Reflektion

Läsåret 11/12 går mot sitt slut. Eleverna fick sommarlov i torsdags och jag går på sommarlov på onsdag. Jag avslutar tyvärr mitt läsår lite tråkigt. En tryckande känsla över struphuvudet och en inneboende stress visar på att jag kanske satsat lite för hårt detta läsår.

Jag har verkligen fått den bästa första arbetsplatsen man kan få. Jag trivs med mina kollegor, med eleverna och med mina uppgifter. Jag har fått jobba nära en kollega med mycket erfarenhet och jag har verkligen försökt lära mig mycket. Lyssnat men också kommit med egna idéer och förslag. Tankar som min kollega hörsammat och velat satsa på.

När läsåret började hade jag många tankar och visioner om hur jag ville jobba och om hur jag tänkte mig undervisningens gång. Men med alla jobb som involverar levande personer så blir inget som man tänkt det. Vi har fått ändra, tänka om, utvärdera och i vissa situationer uppmuntra varandra till att fortsätta försöka. Det har varit glädje, tårar, stunder av uppfyllelse och stunder av vad som känts som nederlag. I allt detta så har arbetslaget stått. Man är aldrig ensam pedagog. Man har alltid kollegor som hejar på och uppmuntrar och fångar upp när det inte blir som man tänkt.

Idag har vi utvärderat vårt arbete under läsåret och vi var överens om att vi känner oss som ett team. Att vi kan bolla idéer med varandra. Vi tycker också att detta avspeglas på våra elever. De har blivit ett tryggt gäng trots (eller tack vare) sina olikhet.

En vän till mig fick en gång en fråga av sin matematiklärare:
”Hur många hörn har en cirkel?”
Svaret är oändligt många. Vårt arbetslag är en cirkel, varje hörn behövs för att bilda en helhet.

Fröken Hanna tar semester nu, men vi ses i augusti.

Fredagstankar

Detta har varit en kort vecka. Nyss var det ju måndag… Eller ja då var vi ju lediga och så även på tisdagen. Men i onsdags var vi igång igen. Denna veckan har jag verkligen tänkt på hur jag uttrycker mig när jag berömmer mina elever. Vad är det egentligen jag berömmer? Eleverna är fantastiska personer som – liksom alla andra människor – tokigt ibland. Jag har alltid varit noga med att säga att jag inte tycker illa om eleven som person men dock det eleven gjort. Det samma har jag nu börjat tänka med beröm. Fast i termen, det är inte vad eleven gör jag berömmer utan hur eleven gör.

Idag har bi haft bild. Ett ämne som eleverna har delade känslor kring. Jag funderade således på hur vi på bästa sätt skulle genomföra uppgiften. Det var tre moment, vi skulle görs ett hjärta på tre olika sätt. Men så tänkte jag, att hjärtan det kanske alla inte vill rita. De måste få välja själva. Fast det är en lite för öppen fråga och om jag då ger förslag så kommer de ändå ta mina förslag. Nej, jag bestämde att hjärtan skulle det bli och jag skulle inte göra mallar i förväg. Jag hade inte behövt oroa mig. Eleverna löste uppgiften galant och var mycket noga och kämpade på med sina hjärtan för att de skulle bli precis så fina som hjärtan är.

Under tiden eleverna kämpade med sina hjärtan, kämpade jag på min formativa formulering.
”Vad bra ni jobbar.”
”Det är så kul att se att ni är så noga.”
”Vad fina de två färgerna blev ihop, det har inte jag tänkt på innan.”

Kan ju bara konstatera att det är kul att utvecklas och lära nytt, tänka till.

Tänk om jag kunde få lite formativ bedömning.
”Jag ser att du försöker Hanna, du använder ett arbetssätt som jag inte tänkt på innan men det fungerar ju!”